"Krisen är inte över" varnas det idag av många och det är så sant. Jag tror dock att för att vi verkligen ska komma ifrån det här så måste vi göra det som jag påtalade i tidigare inlägg, dvs att låta folk ta eget ansvar. Det första steget är att folk måste förstå sitt eget ansvar.
Vi måste sluta med MTV-kulturen och bimbo-TV och annat och börja få folk att förstå sitt eget ansvar. Företag och stater är ingenting annat än mängder av medborgare och det är samtliga dessa enskilda handlingar som i slutänden utgör företagens och staternas, visserligen finns en toppstyrning, men dessa är ju avhängiga av medborgarnas göranden och tyckanden och då pratar jag inte bara val vart fjärde år utan det som görs och tycks varje dag.
Idag verkar det oftast som om vi försöker skylla på marknaden som har blivit något ont, men man ska komma ihåg att marknaden, som är ett kollektiv av individer, är rationell. Därtill enkel att förstå då den alltid har som mål att maximera vinst. Genom detta kommer alltid irrationella beslut och lagar att utsättas för press eftersom det stör den naturliga balansen mellan tillgång och efterfrågan.
måndag 10 maj 2010
söndag 9 maj 2010
Eget ansvar
Som alltid intressant att se diskussioner mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin även om jag för närvarande anser att journalisterna/utfrågarna är alldeles för svaga. När Mona/Fredrik sätter igång och pratar om sänkning av skatter/de som fått mest tycker jag det är skrämmande att man inte tar upp det faktum att en resonerar i procent och en i nominella belopp.
Kvälls Agenda-debatt tar dock upp det absolut märkligaste och det som genomsyrar hela det svenska samhället. Just nu tycker jag det är mest skrämmande att lyssna på Mona Sahlin när hon pratar om hur vi alla ska hjälpa till hela tiden. Betyder det helt enkelt att man får göra hur puckade val som helst livet igenom och ändå alltid ska få hjälp på ett sätt som inte stimulerar folk att göra bättre ifrån sig? Ska man inte ta något eget ansvar?
Det som är hyffsat skrämmande är att även Fredrik Reinfeldt till stor del är inne på en resonemangslinje där det curlas och curlas. Detta trots att de förändringar som under mandatperioden genomförts har varit steg i rätt riktning.
Att curla sönder barn har vi nu börjat inse inte är särskilt bra. När ska vi inse att det gäller även folk i största allmänhet?
Kvälls Agenda-debatt tar dock upp det absolut märkligaste och det som genomsyrar hela det svenska samhället. Just nu tycker jag det är mest skrämmande att lyssna på Mona Sahlin när hon pratar om hur vi alla ska hjälpa till hela tiden. Betyder det helt enkelt att man får göra hur puckade val som helst livet igenom och ändå alltid ska få hjälp på ett sätt som inte stimulerar folk att göra bättre ifrån sig? Ska man inte ta något eget ansvar?
Det som är hyffsat skrämmande är att även Fredrik Reinfeldt till stor del är inne på en resonemangslinje där det curlas och curlas. Detta trots att de förändringar som under mandatperioden genomförts har varit steg i rätt riktning.
Att curla sönder barn har vi nu börjat inse inte är särskilt bra. När ska vi inse att det gäller även folk i största allmänhet?
torsdag 6 maj 2010
Om girighet och personligt ansvar
Jag fascineras och har alltid fascinerats över hur svårt det är för människor att ta personligt ansvar. Inte minst handlar detta om när man talar om tillväxt och girighet. För närvarande, med ett val runt hörnet, så kommer det huvudsakligen till mig i form av att många vill skylla på "dom rika".
För mig är det så fascinerande hur man kan ta till ett dylikt begrepp. För det första är det förstås svårdefinierat. Vem är rik? Hur mycket måste man äga eller tjäna för att vara rik?
Man kan dock lämna just "dom rika" för att istället påtala vad det egentligen handlar om och vad som är så svårt, nämligen personligt ansvar. Vem är det som är skurk (= girig) egentligen? Är det bankiren som gör sitt jobb och maximerar vinsten för sitt företag? Att maximera vinst står inskrivet som mål för nästan alla företags affärsplaner. Har inte personen som lånar ut pengar till banken något personligt ansvar? Varför inte välja en bank eller fond som inte placerar pengar i annat än tex räntebärande papper eller lägga pengarna i madrassen istället för att elda på världens börser? Eller varför inte hjälpa en vän som vill starta ett nytt företag med en liten insats? Högre risk, men helt klart bättre för tillväxten än elda på finansmarknaderna.
Om det är så att resonemanget går så att avkastningen är högre och att man för det personliga välbefinnandet väljer tex placering i aktier så är man ju en del av den girighet som man ofta är så snabb att kritisera. Det man absolut måste komma ihåg är att när det går snett och finansmarknaderna hamnar i kris så har man de facto ingen annan att skylla på än sig själv. Det är man själv som varit med och petat in pengar i ett system för att få en högre avkastning och ändamålen helgar tyvärr inte medlen - man är medskyldig oavsett om man förstår eller inte. Förstår man inte och ändå vill ta del av dagens civilisation är det nog dags att sätta sig ned och läsa på lite eller låta någon förklara det för en.
Just nu diskuteras olika sätt att minska låneberoendet genom statlig intervention. Detta är ofta något som misslyckas och de globala finansmarknaderna är experter på att hitta kryphål (allt för att du ska få högre avkastning på dina pengar...) och istället inträder snedfördelningar.
Jag tror helt enkelt det absolut bästa är om vi istället för att "vaddera" och ta hand om folk som inte förstår förklarar hur det ligger till och lär folk att ta eget ansvar. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen och först då kommer vi få en sundare ekonomi och värld.
För mig är det så fascinerande hur man kan ta till ett dylikt begrepp. För det första är det förstås svårdefinierat. Vem är rik? Hur mycket måste man äga eller tjäna för att vara rik?
Man kan dock lämna just "dom rika" för att istället påtala vad det egentligen handlar om och vad som är så svårt, nämligen personligt ansvar. Vem är det som är skurk (= girig) egentligen? Är det bankiren som gör sitt jobb och maximerar vinsten för sitt företag? Att maximera vinst står inskrivet som mål för nästan alla företags affärsplaner. Har inte personen som lånar ut pengar till banken något personligt ansvar? Varför inte välja en bank eller fond som inte placerar pengar i annat än tex räntebärande papper eller lägga pengarna i madrassen istället för att elda på världens börser? Eller varför inte hjälpa en vän som vill starta ett nytt företag med en liten insats? Högre risk, men helt klart bättre för tillväxten än elda på finansmarknaderna.
Om det är så att resonemanget går så att avkastningen är högre och att man för det personliga välbefinnandet väljer tex placering i aktier så är man ju en del av den girighet som man ofta är så snabb att kritisera. Det man absolut måste komma ihåg är att när det går snett och finansmarknaderna hamnar i kris så har man de facto ingen annan att skylla på än sig själv. Det är man själv som varit med och petat in pengar i ett system för att få en högre avkastning och ändamålen helgar tyvärr inte medlen - man är medskyldig oavsett om man förstår eller inte. Förstår man inte och ändå vill ta del av dagens civilisation är det nog dags att sätta sig ned och läsa på lite eller låta någon förklara det för en.Just nu diskuteras olika sätt att minska låneberoendet genom statlig intervention. Detta är ofta något som misslyckas och de globala finansmarknaderna är experter på att hitta kryphål (allt för att du ska få högre avkastning på dina pengar...) och istället inträder snedfördelningar.
Jag tror helt enkelt det absolut bästa är om vi istället för att "vaddera" och ta hand om folk som inte förstår förklarar hur det ligger till och lär folk att ta eget ansvar. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen och först då kommer vi få en sundare ekonomi och värld.
Vindarna vänder?
Självklart måste jag tycka lite om dagens väljarbarometer som för första gången på mycket länge ger regeringsparterna ett övertag över oppositionen. Medierna verkar uttrycka en stark förvåning över detta, men jag tror det är en tendens som kommit för att stanna även om det kommer jämnas ut åt bägge hållen.
Efter 3,5 år medan Alliansen i regeringsställning så syns det tydligt att den inhemska efterfrågan har ökat. Detta är ovanligt i den exportdrivna ekonomin Sverige. Det betyder helt enkelt att svenskar har fått mer pengar att shoppa för - och gör det. En gissning är att de (folket) även gillar att ha mer att shoppa för; det är ju så gott som en nationalsport numer. Jag tror det är en allvarlig missräkning av oppositionen att folk är beredda att nu få mindre att spendera och att man de facto inte alls har lust att kunna spendera mindre för sin arbetslösa granne. Vet man därtill att grannen, vännen eller någon annan fuskar, eller är mer benägen att börja fuska vid en röd-grön valseger går förstås benägenheten att betala mer i skatt ned ännu mer.
Jag anser helt enkelt att oppositionen gör en missräkning när man tror att svenskarna generellt är beredda att gå tillbaka till det gamla systemet, eller det man upplever som det gamla. Jag tror de flesta människor tittar på skuggbudgeten som lades fram nu och tänker "skillnaderna är inte så stora nu, men kan bli". Framför allt Socialdemokraterna och Vänstern har en lång tradition av att säga att skatterna inte ska höjas så mycket och så gör man det - lite i taget. Det är lite "vargen kommer" syndrom helt enkelt. När Alliansen har kunnat sänka skatterna så mycket för "folk som gör rätt för sig" utan att man märkt stora skillnader i vad man får, vill folk inte gå tillbaka.
Förvåning verkar det också vara över att Sverigedemokraterna nu tappar i röster. Sverigedemokraternas uppgång i opinionen har alltid varit pådrivet av missnöje. Personligen trodde jag det var i en specifik fråga, dvs invandring, men det verkar snarare vara allmänt missnöje och det räcker inte för att föra ett nytt parti till Riksdagen när de två stora nu utkristalliserar sig så tydligt. Sverigedemokraterna lär således ligga kvar runt vad de ligger på nu eller lägre.
Efter 3,5 år borde det också ha varit tydligt för de flesta att så fort oppositionen de facto börjat tala om den politik de själva vill driva, istället för att kritisera regeringen (vilket är deras jobb) så har det gått utför i opinionsmätningarna. Det har skett vid så gott som samtliga partikongresser eller andra partiledardebatter de senaste 1,5-åren och borde ha varit en ordentlig varningsklocka för oppositionen, men det verkar som om dom trott att det skulle räcka med att acceptera jobbskatteavdraget.
Vi har säkerligen inte sett allt välfläsk än, men det verkar som om riktningen för de olika parterna är lagd och om inga större förändringar sker tror jag det blir den sittande regeringen som går ut med segern. Om någon under tiden fram till valet lyckas komma upp med något som åtminstone liknar en vision för Sverige i framtiden kan saker och ting dock förändras.
Efter 3,5 år medan Alliansen i regeringsställning så syns det tydligt att den inhemska efterfrågan har ökat. Detta är ovanligt i den exportdrivna ekonomin Sverige. Det betyder helt enkelt att svenskar har fått mer pengar att shoppa för - och gör det. En gissning är att de (folket) även gillar att ha mer att shoppa för; det är ju så gott som en nationalsport numer. Jag tror det är en allvarlig missräkning av oppositionen att folk är beredda att nu få mindre att spendera och att man de facto inte alls har lust att kunna spendera mindre för sin arbetslösa granne. Vet man därtill att grannen, vännen eller någon annan fuskar, eller är mer benägen att börja fuska vid en röd-grön valseger går förstås benägenheten att betala mer i skatt ned ännu mer.
Jag anser helt enkelt att oppositionen gör en missräkning när man tror att svenskarna generellt är beredda att gå tillbaka till det gamla systemet, eller det man upplever som det gamla. Jag tror de flesta människor tittar på skuggbudgeten som lades fram nu och tänker "skillnaderna är inte så stora nu, men kan bli". Framför allt Socialdemokraterna och Vänstern har en lång tradition av att säga att skatterna inte ska höjas så mycket och så gör man det - lite i taget. Det är lite "vargen kommer" syndrom helt enkelt. När Alliansen har kunnat sänka skatterna så mycket för "folk som gör rätt för sig" utan att man märkt stora skillnader i vad man får, vill folk inte gå tillbaka.
Förvåning verkar det också vara över att Sverigedemokraterna nu tappar i röster. Sverigedemokraternas uppgång i opinionen har alltid varit pådrivet av missnöje. Personligen trodde jag det var i en specifik fråga, dvs invandring, men det verkar snarare vara allmänt missnöje och det räcker inte för att föra ett nytt parti till Riksdagen när de två stora nu utkristalliserar sig så tydligt. Sverigedemokraterna lär således ligga kvar runt vad de ligger på nu eller lägre.
Efter 3,5 år borde det också ha varit tydligt för de flesta att så fort oppositionen de facto börjat tala om den politik de själva vill driva, istället för att kritisera regeringen (vilket är deras jobb) så har det gått utför i opinionsmätningarna. Det har skett vid så gott som samtliga partikongresser eller andra partiledardebatter de senaste 1,5-åren och borde ha varit en ordentlig varningsklocka för oppositionen, men det verkar som om dom trott att det skulle räcka med att acceptera jobbskatteavdraget.
Vi har säkerligen inte sett allt välfläsk än, men det verkar som om riktningen för de olika parterna är lagd och om inga större förändringar sker tror jag det blir den sittande regeringen som går ut med segern. Om någon under tiden fram till valet lyckas komma upp med något som åtminstone liknar en vision för Sverige i framtiden kan saker och ting dock förändras.
God save the Queen
Så var det då dags för val på de där små öarna i Nordsjön och nog finner jag en hel del saker märkliga i rapporteringen, i såväl svensk som brittisk media.
Det första är förstås möjligheten till "hanging parliament" där ingendera sidan har majoritet, något som är väldigt ovanligt i ett system som är designat just för att sådant inte ska hända. Istället vill man att den som regerar ska göra det med ett starkt mandat. Det lustiga (och ena märkligheten) är dock att man utgår så hårt ifrån opinionsmätningar som är designade för system som det vi har i Sverige, dvs ett proportionellt valsystem. Det ger visserligen indikationer, men svängningarna behöver inte vara särdeles stora för att det ska bli precis som det brukar, dvs en mycket stark majoritet.
Den andra märkligheten är fokuset på det stora budgetunderskottet. Detta är visserligen historiskt högt för Storbritannien, men att jämföra med Grekland blir närmast patetiskt och mer sensationsjournalistik än något annat.
För det första får man ta hänsyn till styrkan i den underliggande ekonomin och det är väl knappast någon som tvekar att säga att den är starkare i Storbritannien än i Grekland. När man väl har en stark underliggande ekonomi kan man låta den vara lånefinansierad till ganska stor del, vilket USA är ett lysande exempel på. Exempel på detta kan man ge hur många som helst av, men när det vänder så går det ofta fort i Storbritannien.
En andra aspekt är att det, trots att det gått ett antal år sedan 1979 då Mrs Thatcher tog över och började reformera och modernisera en tämligen vanskött ekonomi så finns det fortfarande reformutrymme. Här har förstås Grekland en fördel pga det enorma reformutrymme som finns, men förändringsbenägenheten kan nog anses lägre där än i Storbritannien.
Något som kanske inte spelar in egentligen, men som jag ändå anser viktig i sammanhanget är mentalitet och tradition. I Sverige skanderade Göran Persson "Den som är satt i skuld är icke fri" och det är en sanning hos i princip alla valtalare i det här landet. Det man egentligen säger är förstås inte att man ska vara helt skuldfri utan man pratar om nivån på skulden.
Att låna pengar till för tidig konsumtion är något som nationalekonomer i regel tycker är helt ok. Skulle individer och stater idag spara ihop för att köpa något eller göra investeringar i tex infrastruktur skulle våra ekonomier braka ihop. Den stora skillnaden här är mentalitet där britter har en mycket större acceptans för lånefinansierad konsumtion, bla har man en mycket hög andel av europas samlade kontokortsskuld, pga ett system där man i princip inte betalar ränta.
Summa sumarum - Storbritannien kommer att få en ny premiärminister och imorgon kommer den nya regeringen vara samlad. Ekonomin vänder och statsskulden är snart på rimliga nivåer igen.
Det första är förstås möjligheten till "hanging parliament" där ingendera sidan har majoritet, något som är väldigt ovanligt i ett system som är designat just för att sådant inte ska hända. Istället vill man att den som regerar ska göra det med ett starkt mandat. Det lustiga (och ena märkligheten) är dock att man utgår så hårt ifrån opinionsmätningar som är designade för system som det vi har i Sverige, dvs ett proportionellt valsystem. Det ger visserligen indikationer, men svängningarna behöver inte vara särdeles stora för att det ska bli precis som det brukar, dvs en mycket stark majoritet.
Den andra märkligheten är fokuset på det stora budgetunderskottet. Detta är visserligen historiskt högt för Storbritannien, men att jämföra med Grekland blir närmast patetiskt och mer sensationsjournalistik än något annat.
För det första får man ta hänsyn till styrkan i den underliggande ekonomin och det är väl knappast någon som tvekar att säga att den är starkare i Storbritannien än i Grekland. När man väl har en stark underliggande ekonomi kan man låta den vara lånefinansierad till ganska stor del, vilket USA är ett lysande exempel på. Exempel på detta kan man ge hur många som helst av, men när det vänder så går det ofta fort i Storbritannien.
En andra aspekt är att det, trots att det gått ett antal år sedan 1979 då Mrs Thatcher tog över och började reformera och modernisera en tämligen vanskött ekonomi så finns det fortfarande reformutrymme. Här har förstås Grekland en fördel pga det enorma reformutrymme som finns, men förändringsbenägenheten kan nog anses lägre där än i Storbritannien.
Något som kanske inte spelar in egentligen, men som jag ändå anser viktig i sammanhanget är mentalitet och tradition. I Sverige skanderade Göran Persson "Den som är satt i skuld är icke fri" och det är en sanning hos i princip alla valtalare i det här landet. Det man egentligen säger är förstås inte att man ska vara helt skuldfri utan man pratar om nivån på skulden.
Att låna pengar till för tidig konsumtion är något som nationalekonomer i regel tycker är helt ok. Skulle individer och stater idag spara ihop för att köpa något eller göra investeringar i tex infrastruktur skulle våra ekonomier braka ihop. Den stora skillnaden här är mentalitet där britter har en mycket större acceptans för lånefinansierad konsumtion, bla har man en mycket hög andel av europas samlade kontokortsskuld, pga ett system där man i princip inte betalar ränta.
Summa sumarum - Storbritannien kommer att få en ny premiärminister och imorgon kommer den nya regeringen vara samlad. Ekonomin vänder och statsskulden är snart på rimliga nivåer igen.
Inspiration 2010-05-06
Eftersom min inspiration inte minst ligger inom arkitektur och byggnation och världsutställningar verkar populärt har jag idag valt en byggnad som kritiserades mycket hårt när den byggdes (och innan förstås), men som idag är en av världens starkaste symboler. Det är förstås Gustave Eifels skapelse som stod klart till världsutställningen i Paris 1889.
tisdag 4 maj 2010
Stockholm går som tåget
Man får hoppas att det inte är ett SJ-tåg för då kan ju liknelsen raskt börja halta. Skämt åsido så är det ju toppen att Stockholm börjar ta fart igen, men läser man rapporten från Stockholms Handelskammare, dvs går på rapporten direkt istället för att bara läsa artiklar från tidningar, så ser man att vi inte riktigt är där än...
Det har lite att göra med det slarv som jag skrev om tidigare, detta att journalister inte verkar läsa hela rapporten utan glatt nöjer sig med det som förmedlaren säger och visar i sin ppt-presentation. Att skriva långa rapporter är ett klassiskt sätt att dölja fakta man inte vill ska komma ut, men i det här fallet är rapporten blott 9 sidor lång och då kan man helt klart ta sig tid att läsa den.
Vad den visar är förstås att det är positiva indikatorer nu. Indikatorer från flera branschen läggs ihop till en konjunkturindikator. Läser man sedan hela rapporten ser man lätt att även om läget är bra nu så kan tex ränte- eller skattehöjningar ganska lätt sätta käppar i hjulen. Därför blir det förstås extra viktigt vad politikerna lovar och inte lovar inför valet i september, men också hur räntan utvecklas under sommaren och hösten.
Det man huvudsakligen "hoppas på" är byggindustrin och den är en lustig och högst konservativ bransch med moderna inslag som inte minst konstant drabbas av att vi inte släpper bostadsmarknaden fri. Därför slår ständigt bostadsbyggandet (som sysselsätter fler än infrastruktur) hårt upp och ned. En jämnare utveckling vore av godo.
Jag gillar dock konkreta förslag och en idé skulle kunna vara att de kommunala bostadsbolagen (om vi nu ändå ska ha dem kvar) används för att jämna ut kurvorna något och fortsätter att kontinuerligt beställa nya flerbostadshus, även under lågkonjunktur. Detta är något de definitivt borde ha råd med då de löpande säljer ut ganska stora delar av sitt bestånd under högkonjunktur då man får bäst betalt.
Nåväl - vi kan glädja oss åt att kurvorna börjar peka åt rätt håll, men som jag alltid påtalar - var inte nöjd för det. Går det bra kan då gå bättre!
Det har lite att göra med det slarv som jag skrev om tidigare, detta att journalister inte verkar läsa hela rapporten utan glatt nöjer sig med det som förmedlaren säger och visar i sin ppt-presentation. Att skriva långa rapporter är ett klassiskt sätt att dölja fakta man inte vill ska komma ut, men i det här fallet är rapporten blott 9 sidor lång och då kan man helt klart ta sig tid att läsa den.
Vad den visar är förstås att det är positiva indikatorer nu. Indikatorer från flera branschen läggs ihop till en konjunkturindikator. Läser man sedan hela rapporten ser man lätt att även om läget är bra nu så kan tex ränte- eller skattehöjningar ganska lätt sätta käppar i hjulen. Därför blir det förstås extra viktigt vad politikerna lovar och inte lovar inför valet i september, men också hur räntan utvecklas under sommaren och hösten.
Det man huvudsakligen "hoppas på" är byggindustrin och den är en lustig och högst konservativ bransch med moderna inslag som inte minst konstant drabbas av att vi inte släpper bostadsmarknaden fri. Därför slår ständigt bostadsbyggandet (som sysselsätter fler än infrastruktur) hårt upp och ned. En jämnare utveckling vore av godo.
Jag gillar dock konkreta förslag och en idé skulle kunna vara att de kommunala bostadsbolagen (om vi nu ändå ska ha dem kvar) används för att jämna ut kurvorna något och fortsätter att kontinuerligt beställa nya flerbostadshus, även under lågkonjunktur. Detta är något de definitivt borde ha råd med då de löpande säljer ut ganska stora delar av sitt bestånd under högkonjunktur då man får bäst betalt.
Nåväl - vi kan glädja oss åt att kurvorna börjar peka åt rätt håll, men som jag alltid påtalar - var inte nöjd för det. Går det bra kan då gå bättre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)